Förvisso finns det mycket att kritisera i vad korrupta och feodala och odemokratiska arabiska potentater haft för sig under årens lopp. Palestiniernas taktik har inte alltid varit begriplig eller acceptabel. Men det går idag knappast att hitta någon seriös historiker, inte heller i Israel, som menar att den judiska staten någonsin har varit utplåningshotad. Det palestinska folket är däremot förskingrat och den palestinska staten lyser med sin frånvaro.

Israels förtryck av palestinierna har under årens lopp lett till otaliga kritiska rapporter från organisationer som vanligtvis betraktas som opartiska. 1989 publicerade t ex Svenska Rädda Barnen en rapport med den uppseendeväckande titeln ”Med barn som måltavla” där man fastslog att det israeliska dödandet av palestinska barn ”faktiskt sker medvetet”. Ungefär samtidigt konstaterade Svenska Ambassaden i Tel Aviv i en hemlig rapport till UD att ”Israel – det land som i svensk 1950-talsdebatt ibland betecknades som ’nationernas blomma’ eller ’ett ljus för världen’ – (tillhör) det bottenskikt av stater i vilka människorättssituationen är sämst”. Under senare år har liknande rapporter strömmat ut från Världsbanken, Internationella Domstolen, EU-konsulaten i Östra Jerusalem, Rand Corporation, FN:s rapportör för Rätt till mat, och många andra.

Enligt de senaste årens rapporter från Amnesty (2007) och Human Rights Watch (2008) har Israel begått följande människorättsbrott: 1) Tortyr/fysiskt våld mot fångar, 2) kontinuerligt dödande av oskyldiga civilpersoner, 3) kontinuerligt dödande av barn, 4) kollektiva bestraffningar, bl a inskränkt rörelsefrihet, 5) konfiskering av mark och egendom (via muren), 6) utomrättsliga avrättningar, 7) juridisk diskriminering på etnisk/religiös grund, 8) icke-uppfyllande av internationella konventionsåtaganden, 9) krigsförbrytelser (t ex klusterbomer), 10) folkrättsstridiga frihetsberövanden, 11) allmänna brott mot internationellt fastställda MR-normer (bl a i Gaza), 12) fängsling av folkvalda politiker och/eller oppositionsföreträdare (t ex Hamas-politiker).                                                                                

Varför ingriper då inte världssamfundet mot Israel? Varför gör EU ingenting? Beror det på att EU av princip aldrig går från ord till handling när det gäller att protestera mot övergrepp och folkrättsbrott? Inte alls. EU (och därmed Sverige) har just omfattande sanktioner på gång mot dussintals stater, organisationer och personer som anses bryta mot internationell rätt. Jag har undersökt de elva stater som är utsatta för tuffast EU-sanktioner och kan inte finna att någon av dem gjort sig skyldig till mer än högst 9 av de 12 brottstyper som Israel gjort sig skyldigt till enligt Amnesty och HRW: Sudan, Nordkorea 9, Zimbabwe, Burma, Iran 8, Kina 7, Kongo, Elfenbenskusten 5, Uzbekistan 4.

Slutsatsen är given: Israel befinner sig tveklöst i samma kategori som de länder som utsätts för EU-sanktioner.

Varför sker då ingenting? Det kan inte gärna bero på att Israels agerande är mindre farligt för världsfreden. Israel är den enda stat på jordklotet som inte ratificerat någon av de tre konventioner som syftar till att förhindra användning av nukleära, biologiska och kemiska massförstörelsevapen.

Det gör Israel till ett hot inte bara mot palestinierna och arabvärlden, utan också mot världsfreden. Så länge Israel särbehandlas och tillåts agera på ett sätt som faktiskt ingen annan stat, knappast ens supermakterna, tillåts agera utan att det leder till konsekvenser, blir allt tal om en internationell rättsordning inget annat än en illusion.

Om EU menar allvar med sina stora ord om skydd av mänskliga rättigheter och folkrätt, vackra principer som finns inskrivna i alla EU:s handelsavtal, också med Israel, måste EU snarast gå från ord till handling och införa sanktioner mot Israel på samma sätt som man redan gjort mot dussintals andra folkrättsbrottslingar.

Per Gahrton

PS. Jag brukar inte offentligt beklaga mig över refuseringar. Men det faktum att olika versioner av detta inlägg, kortare och längre, med eller utan utförlig dokumentation av uppgifterna om israeliska folkrättsbrott och gällande EU-sanktioner mot dussintals andra länder, sedan fler månader har erbjudits de flesta av Sveriges storstadstidningar och i samtliga fall refuserats kan jag inte uppfatta som en privat angelägenhet.  Det handlar om tidningar i vilka jag under ca fyrtio år, sedan slutet av 1960-talet, regelbundet medarbetat med dussintals artiklar om Palestinakonflikten, inte sällan med betydligt tuffare Israel-kritik än i detta bidrag. Faktum är att vi tycks vara tillbaka i den gastkramande situation som Olof Lagercrantz beskrev i sina memoarer då han bad mej, Jan Guillou m fl Palestinadebattörer om ursäkt för att han refuserat oss alltför ofta pga påtryckningar från starka lobbygrupper. Eftersom denna artikel har en tydlig EU-komponent är det relevant att publicera den här hos Europaportalen.