Det är korrekt att jag i en DN-Debatt artikel 29/2-08 hävdade att det är ”olämpligt fortsätta kräva utträde ur EU”. Betyder det att jag förvandlats från EU-motståndare till EU-förespråkare? Att jag plötsligt glömt allt kritiskt jag skrivit om EU i hundratals artiklar och sju böcker?

Inte alls. Min inspirationskälla i EU-sammanhang har alltid varit den danska Junibevægelsen (och det gällde långt innan jag lärde känna och blev sambo med rörelsens portalkvinna!) Det var Junibevægelsens EU-parlamentariker som försåg mig med internt EU-material genom vilket jag i dussintals tidningsartiklar kunde bevisa att Sveriges EU-förhandlare ljög grovt om konsekvenserna av ett EU-medlemskap. På praktiskt taget alla punkter har det, tyvärr, visat sig att jag hade rätt – om allt från fackliga rättigheter och hälsoregler för livsmedel till presstöd, alkohollagstiftning och jakt. Också det mesta jag förutspådde om EU:s utveckling från fredlig handelsorganisation till militariserad supermakt har dessvärre besannats, tvärtemot de heliga löften som gavs. Numera tycks det ibland vara comme-il-faut till och med bland de mest lögnaktiga EU-entusiasterna att, med ett snett leende, erkänna att de kanske inte förmedlade hela sanningen om EU:s karaktär till väljarna före folkomröstningen 1994.

Sedan jag, enligt normala offentlighetsregler, fått ut en del svenska myndigheters egna konsekvensutredningar och publicerat det, för ja-sidan, milt sagt problematiska resultatet i bl a DN, lade hela den svenska förvaltningen på locket och hävdade att sådana handlingar var ”internt arbetsmaterial” och därför inte skulle lyda under offentlighetsprincipen. Jag kan inte minnas att någon enda journalistkollega tog upp tråden och började gräva på egen hand. DN:s chefredaktör försvarade sig senare med att han ju hade släppt in dussintals artiklar i ämnet av mig. Jovisst, men jag var ju inte bara grävande journalist, jag var också aktiv mp-politiker vilket naturligen påverkade förtroendet för mina uppgifter hos en del läsare. Antag att allt detta material om hur EU faktiskt skulle påverka svenskt vardagsliv negativt i stort och smått hade publicerats som nyhetsstoff på en rikstidnings förstasida istället för som debattartiklar av en känd partipolitiker och EU-motståndare? Hade Sverige då överhuvudtaget varit EU-medlem idag? Är det inte troligare att en del av alla de ja-röstare som under åtskilliga år efter omröstningen 1994 kände sig lurade faktiskt hade röstat nej?

Jag överdriver inte om jag erkänner att det sanslöst enorma ljugandet om EU från EU-anhängarnas sida, deras ständiga bagatelliseringar och förnekanden av alla nackdelar och problem, har varit en minst lika stark drivkraft bakom mitt EU-motstånd som EU:s faktiska negativa aspekter.

Så varför då inte fortsätta kräva utträde ur EU? Den danska Junibevægelsen har aldrig krävt att Danmark skulle lämna EU. Faktum är att när Junibevægelsen bildades inför den danska folkomröstningen om Maastrichtfördraget 1992 var ett skäl att man till skillnad från den gamla Folkebevægelsen inte ville driva något utträdeskrav. Inte för att man hade en positivare syn på EU än Folkebevægelsen, utan för att man efter tjugo års danskt EU-medlemskap ansåg att utträde var en orealistisk strategi.

Det är en sak att inte inträda i en union. Det är en helt annan sak att utträda. Visst går det att utträda ur EU, Grönland har gjort det. Men det kan medföra enorma, oförutsedda problem – se på upplösningen av Sovjetunionen och Jugoslavien! Det var inte enbart på grund av dessa länders icke-demokratiska karaktär som deras upplösning ledde till socialt och ekonomiskt sammanbrott, till och med i vissa fall till krig. Huvudorsaken var att unioner betyder en långtgående sammanväxning av hela samhällsstrukturer som inte kan upplösas i en handvändning.

Det är en sak att ångra sig inom några år. Men efter tjugo (som Danmark 1992) eller fjorton års EU-medlemskap (Sverige 2008) skulle ett utträde medföra så omfattande konsekvenser av olika slag att det minsta man kan begära av dem som kräver utträde är en rejäl konsekvensutredning. Någon sådan har jag varken sett eller hört talas om.  Detta är mitt ena huvudskäl för att inte anse det lämpligt för ett politiskt parti att ha EU-utträde på programmet.

Det andra är att EU har växt och de möjliga alternativen därmed blivit betydligt osannolikare. Att allt samhällsarbete måste ha ett internationalistiskt perspektiv är självklart för varje seriös grön miljövän. Vi har bara en gemensam jord, ett ekologiskt system, en Gaia. Den nationalistiska EU-kritiken har därför aldrig varit en möjlighet för mig eller miljöpartiet. Lokalt, regionalt och även nationellt självbestämmande, javisst, men inom ramen för gränsöverskridande beslutssystem som kan ta hänsyn till ekologiska helheter. Ett starkt FN vore idealet. Men verkligheten säger oss att det kommer att dröja innan supermakterna slutar sabotera FN. Samtidigt byggs över hela världen världsdelsorganisationer. I Europa heter den äldsta Europarådet. Men EU har seglat upp och trängt in på oerhört många fler samhällsområden. Och framförallt – EU:s medlemsantal har ökat från 12 då Sverige hade folkomröstning till 27. Och minst ett dussintal länder står i kö och vill inget hellre än att komma med i EU. Situationen är radikalt annorlunda än den var under 1990-talet.

Miljöpartiet har under alla år med utträdeskrav varit mycket positivt till utvidgning av EU. Det har, med viss rätt, uppfattats som inkonsekvent och paradoxalt. Jag har själv försvarat det som en sorts andrahandsstrategi. Genom utvidgning kan EU förmodas bli såväl mer alleuropeiskt som mindre centralbyråkratiskt och därmed alltmer komma att likna den sorts Europasamarbete som miljöpartiet alltid önskat sig. Nu har alltså EU blivit mer än dubbelt så stort som 1994 och därmed definitivt mer alleuropeiskt. Tendenser finns också till minskad centralbyråkrati.

Det är verkligen synd och beklämmande att så många makthavare i EU av krassa prestigeskäl vägrar ta signalerna från de franska, nederländska och irländska folkomröstningarna på allvar och skrota EU-författningen=Lissabonfördraget för gott och istället påbörja en radikal koncentration av EU-verksamheten till genuint gränsöverskridande områden, typ miljön. Men hur det än går med Lissabonfördraget är jag övertygad om att folkliga protester mot centralbyråkratin kommer att fortsätta. Till slut måste EU:s maktelit lyssna. I en sådan kamp inom EU finns det mängder av allierade inom alla EU-länder till svenska gröna EU-kritiker – förutsatt att det inte blir tal om utträde eller upplösning av EU.

Man kan alltså om man så vill säga att mina skäl för att inte kräva EU-utträde är negativa: 1. konsekvenserna av ett utträde är oöverskådliga och outredda, 2. det finns inga samarbetsalternativ till 27-staters-, snart 40-staters-EU.

Däremot är jag mer skeptisk till de positiva skäl som framförs, t ex att EU skulle vara en miljöföregångare. EU har hittills genom sin stimulans av energislutande materiell tillväxt gjort betydligt mer skada än nytta för miljön. Men naturligtvis skulle det kunna ändras, genom starkare grönt inflytande. Dock bör man vara noggrann med att inte uttrycka sig så att önskedrömmar låter som (falsk) verklighetsbeskrivning. Varje trovärdig grön EU-politik måste vara starkt kritisk – precis som den är kritiskt mot varje samhällsapparat som inte tagit den globala miljökrisens krav på tillräckligt allvar, däribland Sverige. Ett grönt parti som inte är kritiskt mot det rådande centralstyrda tillväxtsamhället behövs inte.

Därför är jag övertygad om att mp:s politik efter ett eventuellt beslut att sluta kräva utträde ur EU kommer att förbli starkt EU-kritisk, ungefär i stil med den danska Junibevægelsens linje. Jag har t ex inte hört en enda mp-are förorda ja till Lissabonfördraget. Därför är ”nja” en vilseledande beskrivning av resultatet av ett slopande av utträdeskravet ur mp-politiken. Nja antyder osäkerhet. Jag menar att miljöpartiet skall företräda en självsäkert EU-kritisk linje utan ett orealistiskt utträdeskrav.

Alltså: Ja till fortsatt EU-medlemskap – men samtidigt krav på radikala förändringar av EU-politiken. Ungefär som den danska Junibevægelsen som faktiskt i Danmark uppfattas som landets ledande EU-kritiska organisation.