I SVD kan vi läsa om "EU förändras till en riktigt halvläskig BigBrother". EG- domstolen förkunnade domen i mål C-301/06, Irland mot Parlamentet och Rådet. Domstolen kommer fram till att det omtalade datalagringsdirektivet har antagits i enlighet med Fördraget. Den tvärsäkra motiveringen lyder att direktivet främsta syfte är att... underlätta den fria rörligheten och säkerställa att den inre marknaden fungerar. Man måste ge dem poäng för kreativiteten.

 
Efter en snabb genomläsning av domen förstår jag att den fria rörligheten enligt domstolen påverkas av att stater ställer olika krav på lagring av uppgifter, vilket försvårar etableringen för leverantörer av kommunikationstjänster. Därför gör vi marknaden friare om vi bestämmer att alla ska lagra information om sina kunders meddelanden och samtal samt lokalisering i 6 till 24 månader. Fiffigt. Lika betungande kostnader för alla. Domstolen fortsätter med att slå sig för bröstet och menar att direktivet inte alls berör hur tillgången till uppgifterna ska regleras, än mindre hur information ska utbytas mellan medlemsstater. Vad bra. Vi bestämmer att alla ska lagra datan men inte hur de ska använda den. Om någon frågar handlar detta bara om undanröjande av handelshinder, inte polisiärt samarbete.

 
Slutligen kan nämnas att stackars Irland klantade sig och glömde åberopa Europakonventionens bestämmelser om skydd för privatlivet som grund för att direktivet ska ogiltigförklaras. Domstolen påpekar även detta. Klantigt, men en eventuell öppning för framtida tvister då man kan anse att direktivet går ett par steg för långt. Att behandla denna fråga som om att det rör handel och den inre marknade då EU inte har befogenhet på detta område kritiserade folkpartiet i Europaparlamentet redan 2005 men då var det Bodström som pushade för denna lag. Hoppas nu att vi i Sverige, när vi ska implementera lagen gör minsta möjliga och även lägger in tider när informationen ska raderas.