I veckan som gick gjordes den inrikespolitiska debatten i Italien till en debatt för Europaparlamentet. Italiens inrikespolitik blev till en europeisk fråga, dels av dem som i Italien vill attackera en sittande regeringen och dels av dem som på goda grunder är skeptiska till det förhållningssätt som Silvio Berlusconi har till politiken, inrikes- och utrikesfrågor liksom gentemot politiska motståndare och kvinnor


Ja, det blev många skäl eftersom man kan tycka mycket om Berlusconi, men inget skäl som säger att det är en angelägenhet för Europaparlamentet att agera överparlament gentemot en enskild medlemsstat eller göra italiensk regeringspolitik till en EU-fråga.

Men Europaparlamentet är inget överparlament som ska recensera och eller styra över maktförhållanden och politiska konflikter i Italien, Frankrike, Österrike eller Sverige, allra minst i form av allmänt politiskt tyckande.

Det finns alltid många som gärna struntar i subsidiaritet, nationell suveränitet och fördragets gränser för hur makten ska utövas när de väl tror sig ha en egen majoritet bakom sig.

Ofta är det de politiska krafter som allra mest vill använda politiken till att styra och ställa över andra. De ser ogärna att det finns några paragrafer som hindrar dem. Som en socialdemokratisk ledamot uttryckte det i telekomdebatten om skyddet för internetanvändares rättigheter, där det handlar om EU ska styra över hur det svenska rättsväsendet liksom andra länders rättsväsenden ska utformas: juridiken får inte hindra politiken.

Om Berlusconi finns det mycket att säga, men det är inte Europaparlamentets ansvar att avgöra vad som är rätt och fel i Italien. Om Italien bryter mot fördraget är det domstolens sak att avgöra, inte den politiska majoriteten i Europaparlamentet.

Det är i det italienska parlamentet som italiensk politik ska utformas. Respekterar vi inte den utgångspunkten för andra länder underminerar vi Sveriges Riksdag när det gäller hur det svenska samhället ska utformas. Men inte bara det. Vi underminerar också de svenska väljarnas, liksom alla andra länders väljares, självklara rätt att bestämma över det som är det egna landets frågor och som inte kräver gemensamt beslutsfattande.

Det kallas subsidiaritet och respekt för medlemsstaternas suveränitet. Det är så EU har utformats. Tillsammans lagstiftar vi om det som vi gemensamt har överlåtit till gemensamt beslutsfattande. Det innebär inte att EU avgör vad som är medlemsstaternas suveränitet. Det är medlemsstaterna som gemensamt och enhälligt bestämmer sig för att överlämna beslutanderätt till det gemensamma beslutsfattandet. Det ska inte ske genom allmän politisk klåfingrighet eller aldrig så väl motiverad misstro mot den politik som förs i ett land. Det är väljarna i det enskilda landet som avgör vem som ska ha regeringsmakten mot bakgrund av den politik so

Det är intressant att notera de rödgröna i veckan som var konsekvent röstade för att Europaparlamentet ska vara detta överparlament och mot subsidiariteten. Men det räcker inte med detta.

I det förslag som liberaler, socialister, vänster och gröna röstade för ingick också ett krav på en europeisk lagstiftning om mediafrihet.

Det är i sig ett än mer långtgående ingrepp i den nationella suveräniteten. Det skulle innebära att EU skulle ta över ansvaret för lagstiftningen om medias frihet. Det riktar sig direkt mot den svenska tryckfriheten och pressfrihetslagstiftningen och Sveriges Riksdags självklara rätt att utforma och värna om de grundlagar som styr demokratins mest grundläggande villkor. Vill man tränga in i den rätten hotar man en kärna i vår nationella suveränitet.

Att låta europeisk lagstiftning ta över den unika nationella kompetensen att lagstifta om det som avgör tryckfrihet och pressens frihet innebär inte bara centralism och en överstatlighet som vare sig nuvarande eller blivande fördrag innehåller. Det är också ett hot mot den svenska tryckfriheten.

Det är mot den bakgrunden förvånande att så många i sin iver att attackera Berlusconi struntar i principerna om subsidiaritet, EU:s roll gentemot medlemsstaterna och den svenska riksdagens självklara rätt att värna den svenska tryckfriheten. Det har jag svårt att förstå.

I veckan var det därför vi moderater som värnade den svenska tryckfriheten när det ställdes krav på europeisk lagstiftning. Det var Sveriges Riksdags självklara rätt att utforma tryckfrihetens lagar som vann. Inte Berlusconi, hur mycket han än jublade över att försöket att göra italiensk inrikespolitik till Europapolitik misslyckades. Subsidiaritet och suveränitet är viktigare än Berlusconi. Han får de italienska väljarna ta hand om.

Gunnar Hökmark

Gunnar Hökmark är delegationsledare för moderaterna i Europaparlamentet