Full sysselsättning är förbjuden. Så sammanfattade förre LO-ekonomen Gösta Rehn den omläggning av politiken från full sysselsättning till låg inflation som flertalet europeiska länder gjorde för några decennier sedan. Rehn insåg att denna omläggning inte var ett olycksfall i det politiska arbetet. Han var klar över att många borgerliga regeringar och partier länge önskat sätta låg inflation framför full sysselsättning men inte vågat av fruktan för att bli bortröstade av väljarna. Den långa perioden av full sysselsättning under efterkrigstiden hade lett till högre inflation men också fallande vinstandelar och ökade löneandelar, något som de inte längre ville acceptera.

Medan arbetslösheten i så gott som samtliga dåvarande EU-länder ökade kraftigt under slutet av 1970-talet och stannade på den högre nivån, var arbetslösheten i Sverige konstant låg.

Under 1990-talet utvecklades den svenska arbetslösheten annorlunda: Den steg kraftigt. Arbetslöshetsökningen sammanfaller helt och fullt med beslutet, i förtida anpassning till EU, att upphöra med en självständig valuta- och penning politik och knyta kronan till ecun (idag euron). Efter att ha haft hög sysselsättning som det helt avgörande målet blev plötsligt låg inflation och fast kronkurs förstahandsmål.

Mycket förenklat kan man säga att Sverige under 70- och 80-talen satsade på att bekämpa arbetslösheten till priset av en något högre inflation och - som en följd av det senare - en fallande valutakurs.

Det som har hänt med medlemskapet i EU är att Sverige inte längre har denna valfrihet i den ekonomiska politiken.

I Lissabonfördragets artikel 127 står det tydligt: ”Huvudmålet för Europeiska centralbankssystemet […] ska vara att upprätthålla prisstabilitet.”

Stabila priser är således det övergripande målet för den ekonomiska politiken i EU. Det innebär att den europeiska centralbanken liksom de nationella centralbankerna i första hand ska bekämpa inflationen. Kampen mot arbetslösheten kommer i andra hand. Med motiveringen att inflationen stiger kan och ska de politiskt ansvarslösa centralbankerna i EU:s medlemsländer motarbeta förslag om att stimulera ekonomin för att sänka arbetslösheten.

I denna högerpolitiska tvångströja sitter vi fast i så länge Sverige är medlem i EU. För även om Sverige tills vidare bara är hangaround till EU:s valutaunion, så är vi till följd av medlemskapet i EU förbjudna att bedriva en penningpolitik som syftar till något annat än låg inflation.

Det kanske förklarar varför det på den socialdemokratiska partikongressen, Jobbkongressen som den kallades, blev kalla handen för förslagen om att göra som Vänsterpartiet och kräva att Riksbankens inflationsmål kompletteras med ett sysselsättningsmål.