Idag talade jag engelska i stället för svenska för första (och sista?) gången här i Strasbourg. Jag ville ta upp en ordningsfråga och tyckte att den skulle gå hem snabbare eftersom nästan alla förstår engelska och därför inte behöver vänta på tolkning.

Det är ständig kamp om talartider här, men en ordningsfråga kan man ta upp genom att vifta och få talmannens uppmärksamhet. Och det ville jag ha. Jag har länge retat mig på att den odräglige talmannen Pöttering och ett par tre till av vice talmännen så uppenbart gynnar de parlamentariker som har "korrekta" politiska åsikter genom att låta dem överskrida sin tilldelade talartid. Vi EU-skeptiker klubbas av och får mikrofonen avstängd några sekunder efter att tiden är ute. 

Texten bifogas som engelsk läsövning. Den slog bra i två olika avseenden. För det första skrattade den fåtaliga publiken hjärtligt åt skämtet om Pöttering och Schultz som Alte Kameraden, eftersom så många vet att det är sanningen. Uttrycket kamaraderi finns dessutom på flera språk. (Tysken Schultz är ledare för socialistgruppen i parlamentet.)

För det andra fick den sittande talmannen Mechtild Rothe nog när jag kom till uttrycket "... treated with great meanness". Att anklaga talmännen för att vara småaktiga gick för långt. Då avbröt hon mig och stängde av min mikrofon några sekunder senare. Jag ropade att hon aldrig skulle ha vågat behandla Schultz så, men att jag var glad över att hon på detta övertygande sätt bekräftade att jag hade rätt. 

Det jag hade tänkt säga var följande, men jag blev alltså avbruten när jag hade hunnit drygt halvvägs. Men det var värt det. Nu blir de tvungna att ta upp det i talmanskonferensen och det blev ändå 30 sekunder av brittisk underhusstämning. Det behövs i detta parlament där nästan allt som sägs är politiskt korrekt och förutsägbart och där flertalet beslut röstas igenom med nordkoreanska majoriteter på 75-90 procent.

Point of order                      EU parliament 2009-02-04

Mrs President,
I refer to article 142, 2 a and b. Allocation of speaking time in our Rules of procedure.

Yesterday when we were discussing the Guantanamo prison here in the chamber I and several other speakers were interrupted without mercy when we had exceeded our speaking time by a few seconds. That harsh treatment was meeted out by Mr Poettering and Mr Marek Siwiec, the vice president replacing him later in the afternoon.

Mr Schultz, the socialist group leader, on the other hand was permitted by Mr Poettering to exceed his time limit by far more than a minute. Now I would not dream of insinuating that this was because Mr Poettering and Mr Schultz are buddies, Alte Kameraden, as one might put it in German. 

But I do spot a recurring pattern here. Colleagues from big groups elaborating the political message that the chair wants to hear are treated with great generosity. Colleagues from smaller groups elaborating the political message that the chair does not want to hear are treated with great meanness.

That is in breach of the Rules of procedure where it is clearly stated how speaking time should be allocated. I want to remind Mr Poettering and all his vice presidents that 15 percent of the Swedish voters voted for me in 2004 and sent me here to represent them. They sent me here to defend subsidiarity and the sovereignty of member countries and to fight against attempts to create a European super power. The president and the vice presidents of this parliament have no right whatsoever to try and silence the voice of 15 percent of the Swedish electorate in this chamber by bending the rules and letting their political friends take over speaking time that is not theirs.

I would appreciate to hear your comments on this. And it would also be interesting to hear comments from the ambitious liberal group leader, Mr Graham Watson, as we are approaching the election of president of this parliament for the next 2,5 years.
Thank you, Mrs President