Utan jämförelser i övrigt verkar mitt beslut att lämna partiledarskapet för Junilistan uppfattas på ungefär det sättet av både fiender och vänner.

 För en vecka sedan meddelade jag att jag inte står till förfogande för omval till partiledare vid Junilistans stämma i Almedalen i sommar. Reaktionerna från Junilistans politiska fiender, dvs. hela det politiska etablissemanget, har varit ytterst smickrande. Junilistans öde beseglat, utropade förtjusta ledarskribenter, politiska analytiker och partipolitiker som med föga framgång försöker EU-frälsa svenska folket.

Det finns en (mycket liten) minoritet i medierna och politiken som faktiskt vill ha en levande debatt om den europeiska nationalstaten, demokratin och den Europeiska Unionen i stället för en evig propagandakampanj för att flytta makten till EU. Men även de verkar utgå från att min avgång skadar Junilistan. Lotta Gröning på Aftonbladet håller tummarna för min efterträdare. Svend Dahl menar i Expressen att Junilistan, "som precis börjat jakten på en ny partiledare efter grundaren Nils Lundgren, förtjänar beröm": "det enda svenska parti som på ett genomtänkt sätt kunnat svara på frågan om vad EU ska göra, och samtidigt vågat prata om det med väljarna". Folke Schimanski säger något liknande i ett debattinlägg i Helsingborgs Dagblad.

Så sant! Men alla överdriver betydelsen av att jag lämnar partiledarskapet. Jag har två argument:

För det första lämnar jag inte Junilistan. Jag sitter kvar i EU-parlamentet mer än ett år till, jag kommer att delta med liv och lust i valkampanjen nästa vår och jag kommer därefter att ägna mig åt att skriva böcker och debattartiklar om EU-frågor.

För det andra är jag inte alls oumbärlig som partiledare. Jag har själv förslag på åtminstone fyra personer med lyskraft, engagemang och etablerad position i den svenska offentligheten. Och valberedningen kommer säkert att få andra spännande namn från Junilistans sympatisörer.

Man måste komma ihåg att Junilistan och dess EU-politik har stöd från framstående personer i näringslivet, politiken, facket och olika organisationer. Den eller de som väljs till att efterträda mig blir rejäla kallduschar för etablissemanget och glada överraskningar för Junilistans folk.

Ryktet om Junilistans död är alltså betydligt överdrivet. Efter mäster Palm kom Hjalmar Branting. Se upp salige!