Så blev det då ett ja på Irland till slut. Man kunde nästan bokstavligen höra en lättnadens suck från politiska ledare och EU-byråkrater svepa över Europa när de första rapporterna kom som visade att ja-sidan skulle vinna. Och när det gäller substansen, var förstås ja-et ett viktigt positivt steg mot ett effektivare EU. Men vad ska vi dra för slutsats av hela cirkusen kring Lissabonfördraget?

Ja, en sak de flesta nog kan hålla med om är att vi i längden inte kan utveckla EU om dess medborgare inte är med på vagnen. Och om det är något denna såpopera har visat är det att det politiska ledarskiktet och EUs invånare går i otakt.

’

En viktig anledning till detta är att EU i de flestas ögon har gått ut på att reglera, dvs bestämma hur man i enskilda medlemsstater ska bete sig. Det är kanske inte så konstigt då att varje maktförskjutning till Bryssel ses som ett hot. Någon folklig grund för att alla medlemsländer ska bli likadana finns ju inte.

Jag tror att det finns en allmän acceptans för överstatlig reglering när man kan se att det finns ett reellt mervärde för det stora flertalet. Det mest slående exemplet är inremarknadsprojektet, där det relativt enkelt går att visa att den fria rörligheten och konkurrens på lika villkor ger konkreta fördelar. Varor och tjänster blir billigare. Affärsmöjligheterna blir fler.

På andra områden är det betydligt svårare. Är det verkligen nödvändigt att Bryssel ska bestämma om en nybliven mammas föräldraledighet eller om jourtiden för en läkare ska räknas som arbetstid? Man kan småle åt irländarnas krav på garanti för att få behålla sin abortlagstiftning, men med den logik som lett EUs utveckling hittills är det ju just på sådana områden där man kan förutse framtida regleringar på EU-nivå.

Oavsett vilken vision man har om EUs framtida roll, tror jag att det finns anledning att se över konceptet ”reglering i Bryssel, anpassning i medlemsländerna”. Det är ett tillvägagångssätt som riskerar att vidga klyftorna till medborgarna och som på sikt kan äventyra hela europaprojektet.

En alternativ väg vore att lägga mer tonvikt på att synliggöra medlemsländernas olika modeller och lyfta upp dem i öppna jämförelser. Få till stånd en positiv konkurrens, där olika lösningar mäts och tävlar med varandra. Utveckla EUs roll som katalysator för förändring och reform snarare än som reglerare.

För att inte Irlands omröstning ska bli en Pyrrhus seger, är det nog läge för våra EU-politiker att överväga en ny approach. En något mera ödmjuk roll på områden där mervärdet av mer reglering inte är uppenbart, kanske kan vara en vinnare i längden?