Det är bra att Abir Al-Sahlani (C) håller med mig om att det går att "kombinera ledarskap och tätposition i miljöfrågorna med gemensamma Europeiska ambitioner". Då är bara motfrågan varför Centern och den borgerliga regeringen inte agerar i enlighet med detta? Det vore det naturliga om jag följer Abirs resonemang och vad hon skrivit i veckan. Men att gå från ord till handling tycks vara svårt.

Jag förstår inte varför frågan om överstatlighet alltid kommer upp när man diskuterar klimat- och miljöfrågor i EU. Abir Al-Sahlani (C) lyfter upp kravet på "stark överstatlighet" som om det vore en helt avgörande fråga för att det ska hända något i klimatfrågan. Sedan vet jag ju inte vad "stark" överstatlighet är för något, antingen är väl en fråga överstatlig eller inte? Anyway, bortsett från det så vill jag framhålla att Miljöpartiet inte alls är emot överstatlighet inom klart avränsade områden inom klimat- och miljöfrågorna, tvärtom. Skillnaden är väl att vi inte ser det som ett argument för att inte göra något idag, vilket jag får känslan av att Abir Al-Sahlani (C) ser det som.

Mellanstatlighet har också sina klara fördelar. När det gäller den målsättning som EU satt upp för klimatfrågan, från EU-toppmötet i mars 2007, om att minska utsläppen med 20%, ökade andelen förnyelsebar energi med 20% och öka energieffektiviseringen med 20% så togs ju detta beslut i enighet, dvs som ett mellanstatligt beslut, i EU. Fördelen med att inte köra över något land kan nu vändas till en fördel och förhandlingsargument eftersom länderna en gång har lovat att sätta detta mål och trycket blir hårt att hålla fast vid detta av politiska skäl. Hade beslutet tagits med överstatlighet, där något land blivit nedröstat, så finns en ökad risk att landet/länderna fortsätter vara emot beslut om att uppfylla målen samt att något land kan byta sida och därmed bilda en blockerande minoritet.

Trycket på alla länder att hålla fast en överenskommelse är alltså mycket stort med ett mellanstatligt beslut och det garanterar också att respektive lands statsminister/premiärminster/president argumenterar och lovordar beslutet på hemmaplan vilket ökar stödet på hemmaplan, både bland politiker och allmänheten, om att det är ett nödvändigt och bra beslut. I annat fall, vilket vi sett många exempel på hittills, är att om ett land blir överkört av andra så skyller man alla galla man kan på det hemska EU och att andra länder kört över ens nationella uppfattning. Det är inte bra för sakfrågan och det är inte bra ur demokratisk synpunkt.

 
Har man övertygelsen om att frågan är viktig för framtiden så ser jag klara fördelar med mellanstatlig beslut, även om jag kan erkänna att det också finns nackdelar. Det är en svår balansgång, jag vet.

 
För övrigt är det just för att jag har suttit i EU-parlamentet, 1995-1999, som jag ibland kan vara skeptisk mot att så mycket makt ska flyttas till EU-parlamentet. Jag blev ju själv mer kritisk mot EU under de åren jag satt där nere, just för att jag såg hur beslutsprocessen gick till. Det här med demokratiskt underskott som det så ofta talas om i EU blev för mig väldigt tydligt.

 
Ulf Holm