Finanskrisen och den allmänna ekonomiska nedgången har slagit hårt mot Europa. Det råder delade meningar om hur de ekonomiska problemen ska hanteras; vissa politiker tror att de kan spendera sig ur krisen, andra visar mer återhållsamhet.

I EU har Storbritanniens Gordon Brown gått i spetsen för den förra linjen, bara för att få bakläxa från Bank of England - pengarna är slut. Tysklands Angela Merkel representerar den senare linjen, vi måste först se om redan vidtagna åtgärder har effekt, innan vi lånar och spenderar ytterligare.

Ett är dock klart; det europeiska samarbetet har aldrig varit så betydelsefullt. Det är mycket märkligt att EU-motståndare som socialdemokraten Anna Hedh i det här läget vill säga upp samarbetet och stänga gränserna.

Om världen lärde sig någonting av 1930-talets djupa kris, så var det att isolationism och protektionism bara förvärrade krisen. De länder som försökte skydda sina egna ekonomier med tullar och handelshinder, framför allt USA, drabbades hårdast.  Inte förrän inpå 1940-talet hade den amerikanska ekonomin återhämtat sig. För andra länder, bland annat Sverige, som valde öppenhet och handel, gick det betydligt bättre.

Vi behöver den europeiska inre marknaden för att ta oss ur krisen och vi behöver global frihandel. Det enskilt viktigaste världens ledande politiker kan göra för att  vända den ekonomiska utvecklingen är att slutföra den så kallade Doharundan  för frihandel.

Handel är grunden för hela vårt välstånd och en ökad internationell frihandel skulle ge både tillväxt och jobb. I Europaparlamentets utskott för internationell handel har jag målmedvetet arbetat för att ta bort tullar och handelshinder, och just nu känns det  arbetet mer angeläget än någonsin.

Sverige kan inte ta sig ur krisen på egen hand. Vår ekonomi är helt beroende av export och det är en minskande export som orsakat varsel och nedskärningar i Sverige.  Därför måste vi göra allt för att öppna marknader och undanröja hinder för handeln. Vi måste göra det i EU och vi måste göra det internationellt.