Nej, jag glömmer inte att socialdemokraterna tog ansvar för statsfinanserna efter 90-talets globala lågkonjunktur. Tvärtom, jag saknar den ansvarskänslan idag. Det är en sak att utlova satsningar, men de måste följas av finansiering. (S), (V) och (MP) har i motioner i Sveriges riksdag utlovat stimulanssatsningar som uppgår till 30 miljarder. Och till det har (S) aviserat satsningar för 51,1 miljarder. Allt detta utan att presentera finansiering. Till detta kommer att Sahlin aviserat att hon vill att skattebetalarna ska ta över driften av företag som går dåligt – och Färm skriver inte rent ut men antyder att så ska ske. Snabbt närmar sig de generösa utgiftslöftena en mycket kritisk nivå. Det ansvar socialdemokraterna – under ledning av en målmedveten Göran Persson – tog under 90-talet är som bortblåst. Nu är man beredda att knäcka statsfinanserna. För hur ska man betala? Det är löften som är hämtade ur fantasin. Det är löften som behöver en sedelpress.

Sanningen är att läget är tufft. Färm har rätt. Exporten krymper – med 34 procent under årets första månader. Färm försöker använda det för att leda i bevis att regeringen gör fel, är passiv, blundar för problem, inte agerar, kort sagt: är att skylla för krisen! Men är det faktum att omvärlden köper mindre av oss ett argument för att regeringen gör fel? Naturligtvis inte. Tvärtom. Att omvärlden köper mindre av oss förklarar ju snarare varför vårt ekonomiska läge är ansträngt. Det visar att problemet ligger i att andra länder inte köper av Sverige, inte i att regeringen raserat ekonomin.

Det är just det faktum att exporten sjunker som bör oroa oss. Liksom jag påpekade i mitt första inlägg är det ett stort hot emot Sverige att vi vaknar upp i en sluten värld i krisens spår. Att länder dammar av gamla idéer om protektionism. Att handel över gränserna och samarbete är fel. Detta måste vi bekämpa. Vi måste stå upp för den fria handeln, för globalt ekonomiskt utbyte och för fortsatt globalisering. Frihandel är därför en av valets viktigaste frågor. Hotet nu är inte stenkastande ungdomar i Göteborg eller den nästan bortglömda organisationen Attac, utan politiker med makt och auktoritet. Nu hotas på allvar globaliseringen med alla sina möjligheter. Den har under många år tjänat Sverige väl och jag hoppas att Färm är överens med mig om att protektionistiska tendenser måste mötas med ett övertygat försvar av frihandel.

Slutligen beskyller Färm mig för att hota den svenska modellen. Färm vet bättre, men för att lugna dem som känner osäkerhet finns det anledning att reda ut det hela. På ett plan beror  diskussionen på att vi har en öppen ekonomi, ett brett EU-samarbete och en rörlighet som är här för att stanna. Då är det naturligt med klara och gemensamma spelregler som skyddar arbetstagarna och undviker lönedumpning. Utstationeringsdirektivet ger sådana möjligheter. Att Sverige måste anpassa sig på vissa punkter innebär inte att hela den svenska modellen är hotad, eller ens skulle vara oförenlig med den EG-lagstiftningen. Snarare visar den statliga utredning som gjorts kring domen att det är fullt möjligt att kombinera båda två. Men att göra ett försök att lagstifta om den svenska modellen på EU-nivå – en modell som är helt unik – är att spela rysk roulett med de villkor vi har idag.