Det är synd att frågan om EU:s relationer till Israel och Mellanöstern inte skapat mer debatt. Ändå har de inlägg som gjort inte varit ointressanta. Särskilt de många personliga påhoppen på mig visar att den svenska Israellobbyn inte klarar av en hederlig debatt. Så är det också i många andra länder. Detta fenomen beskrevs ingående i en uppmärksammad bok för ett par år sedan, The Israel Lobby.

I USA och en del europeiska länder är det livsfarligt för en politiker att drabbas av Israellobbyns smutskastningskampanj. I Sverige är det bara obehagligt. Men det spelar ingen praktisk roll. Redan i början av 1970-talet försökte den svenska Israellobbyn begå s k karaktärsmord på mej, men de lyckades inte ens förhindra att jag blev vald till riksdagsledamot för folkpartiet medan den dåvarande frontfiguren för Israellobbyn, Per Ahlmark, var folkpartiledare. Det säger allt om Israellobbyns maktlöshet när det gäller enskilda politikers situation.

Ändå tycks Israellobbyn påverka svensk Mellanösternpolitik. Hur hänger det ihop? Jag tror inte att de handlar om att svenska politiker är rädda för att stämplas som antisemiter. Visserligen fick Per Ahlmark häromåret låna plats i Dagens Nyheter för att beskylla Carl Bildt för antisemitism och sedan glömde Sveriges nye utrikesminister bort allt han vittnat om på sin blogg från egna upplevelser i de palestinska ockuperade områdena i början av 2006. Det kan ju verka som ett tydligt orsakssamband.

Ändå tror jag inte att Carl Bildt tiger om Israels ockupationsmetoder och accepterar EU:s nya säkerhetsallians med den judiska staten av skräck för att antisemitstämplas av Israellobbyn. Nej, det handlar nog mer om rädsla för att anklagas för att vara ”soft on terrorism” av folk han verkligen vill hålla sig väl med, i Washington och i Bryssels högerkretsar.

Den nya globala kampen som egentligen handlar om knappa resurser och knappt miljöutrymme och USA:s vägran att ge upp sin roll som världshärskare har ju etiketterats som en ”kamp mot terrorismen”.  Världen har än en gång delats in i ”vi” och ”dom” – ur USA-synvinkel. Alla som definieras som ”vi” är befriade från att efterleva de grundprinciper som kampen påstås handla om, folkrätt, demokrati, mänskliga rättigheter etc. Man hotar demokratiskt valda regimer som definieras som ”dom”, t ex Hamasregimen i Palestina  2006, Chaves i Venezuela, Morales i Bolivia o s v . Regimer som definieras som ”vi” kan däremot bete sig hur som helst och bryta mot FN-beslut, t ex Marocko, Saudiarabien, Israel. När en utbrytarregion tillhör ”oss” är den ett uttryck för alla folks självbestämmanderätt, som Kosovo, när den tillhör ”dom”, t ex Abkhazien, utgör den ett brott mot den territoriella integriteten. Hyckleriet är gränslöst, men det tycks inte vara många politiker i Sverige eller EU som vågar stå emot det.

EU:s Mellanösternpolitik kunde ha varit ett intressant debattämne på en Europablogg. Så blev det inte. Tack ändå till alla deltagare, inte de minst de som kastat sina masker och visat upp Israellobbyns fula tryne. Men nu är debatten slut, inga fler inlägg kommer att publiceras.